Till Dig

Jag kan ärligt säga att den 1 augusti 2007 har varit den värsta dagen i mitt liv. Den dagen förstörde så otroligt mycket. Efter middagen kring 17.20 satte jag mig framför tv:n. Ungefär 17.45 kommer mamma inspringades och sa att hon trodde att Ruffa hade blivit påkörd och låg på vägen nedanför vårt hus. Jag visste på en gång att det var sant, för där var hon ganska ofta. Trots att jag flera gånger sagt till henne, att hon inte skulle gå över vägen. Men hon var tvungen att göra det just idag.
Och hon dog, bilisten stannade inte ens utan fortsatte. Fortsatte och lät min älskling, min ruffa ligga kvar. Mitt på vägen som om hon vore sopor eller en fågel. Det var min älskling som låg där, din jävel! Och du bara fortsatte köra. Jag säger itne att du skulle måsta komma in med henne, men kunde du åtminstone inte flyttat på kroppen? Hon förtjänade något bättre än att ligga mitt på vägen medan alla andra bilarna var tvungen att köra runt henne.......... 

Jag visste inte vad jag skulle göra när mamma hade kommit med nyheten. Jag tror att jag gick runt i huset, grät floder och sa till mig själv "Det är inte min katt, det är inte min katt". Men när jag tittade ut genom fönstret och såg ruffa ligga där ute, på gräsmattan med hennes ögon slutna förstod jag att allt det här hände på riktigt. Jag fick panik, den kisse som jag hade hållt om så många gånger, som jag släppt in alldeles dyngsur, som jag smugit in i mitt rum trots att hon inte får vara där på nätterna, inte längre var med oss. Jag kommer aldrig mer att få hålla om henne, aldrig mer få pussa henne. Det var min katt och varför var hon tvungen att dö? Varför kunde hon inte få leva? Varför? Varför fick jag inte säga farväl, det var ju min älskling?
Sista gången jag pratade med henne var kring halv fem, då hon satt och väntade på att mamma skulle ge henne lite kött. Men eftersom mamma lagade maten så gick jag och gjorde det. Det var sista gången jag såg henne...... Och nu är det över.

Faktiskt, så när jag satt och såg på tv tänkte jag att jag borde egentligen gå ut. Detta eftersom jag inte varit ute på hela dagen. Men jag stannade inne. Jag kan inte låta bli att tänka om jag hade gått ut. Då kanske Ruffa hade levt nu. Då kanske hon hört att jag var ute och gått över vägen bara tio sekunder tidigare. I sådana fall hade hon varit vid liv nu, kanske suttit i mitt knä och kurrat. :') Visst klandrar jag mig själv, lite grann.

Nu har jag förstått en sak. Gud finns inte. Det är jag säker på. För om han hade funnits så hade han inte tagit ifrån mig min kisse. För då skulle allt vara som vanligt nu och hon hade fortsatt sitt liv här på jorden. Om nu Gud verkligen skulle finnas så hatar jag honom. Då hatar jag honom mest av allt. Jag hatar honom mer än bilisten som körde över Ruffa. Jag kommer alltid att hata honom, från och med nu. Oavsett om han finns eller inte. Jag bryr mig inte ett piss om jag kommer i nåt helvete eller vad fan det finns. Han förtjänar att vara hatad. Han förstör bara. För alla. Men mest för mig.

Var finns lyckan i mitt liv nu? Jag har verkligen itne något att le åt. Varför kan inte något positivt hända mig nu? Är det så mycket begärt? det känns som om det måste komma något bra snart, annars vet jag itne vad jag ska göra. Jag har inte kvalat till jsm än, och det börjar bli ont om tid. Jag har haft problem i ryggen av och till i nästan tre år. Tre år! Jag har astma som gör allt så jobbigare. Och inte för att glömma de ätstörningar som jag tidigare lidit av. Varför får jag inte jag någon lycka? Bara lite grann? Bara en gnutta.

Hur ska jag ta mig ur det här? Den sorgen som jag känner verkar för tillfället vara oändlig. Jag kommer inte kunna skratta igen, inte på ett bra tag. Jag vill bara försvinna, jag vill träffa Ruffa. Det skulle ge mig, om inte annat, frid. Att bara få säga farväl. En sista gång. Men jag vet att det inte går, hur mycket jag än ber.

Jag förstår varför ni som läser det här kan tycka att jag är överkänslig. Att det "bara" är ett husdjur, inget speciellt.
Men då vet ni inte hur mycket hon betytt för mig. Hon har verkligen funnits där, i alla tider. Det var först när jag fick gumman som jag började leva. På riktigt. Jag har alltid sett henne som mitt lilla barn, min bebis. Så starkt har jag älskat.
Och nu är den personen borta och allt som finns kvar är minnena, minnen som jag vet alltid kommer att  finnas. Jag kommer aldrig glömma henne.
Hon lever inom mig och kommer alltid göra det. Dit jag går, går även Ruffa.

                                ♥Det är du, har alltid varit och kommer alltid att vara

image39 

Kommentarer
Postat av: sabira

" himlen är bättre än jorden, jag tar hand om ruffa! "
okej, nu ska vi inte skojas så, men jag har en vän där uppe och du med, din älskling får det bra!

2007-08-02 @ 22:10:19
URL: http://fannyk.blogg.se
Postat av: -

Älsklingen

2007-08-02 @ 22:27:48
Postat av: -

det är sorgligt att det ska behöva bli så :( men det går inte att skylla på någon. inte ens Gud, för nu är hon däruppe, med honom, och leker på alla de gröna ängarna! ni kommer att ses igen :)

2007-08-03 @ 11:18:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0