En av dom jobbigaste dagarna

Om jag ska vara ärlig så har jag hela dagen legat apatisk i soffan och inte rört en muskel. Sedan efter träningen ikväll så satt jag i bilen på parkeringen där jag typ bröt ihop? Inte "all the way" men nog var man nära på att skrika så högt man kunde, slå på ratten och såna saker som man brukar se i filmer.

Det känns som att jag kväver mig själv. För var dag som går så dör man en smula inombords. SHit vad dramatiskt det låter men det är ju sanningen? Det är Llte som Rose i Titanic (ni som sett filmen fattar) fast även om jag har nära och kära som verkligen finns där och lyssnar så känner en del av mig helt ensam. Kanske det har att göra med mitt problem att lita på folk, jag vet inte men jag vet att det verkligen inte borde vara såhär. 

För att spinna vidare så kan jag säga, trots att det låter hemskt så tror jag faktiskt att jag aldrig varit riktigt lycklig. Inte så långt tillbaka jag kan minnas i alla fall, för det har alltid funnits något jobbigt/hemskt närvarande i livet. Detta har då lett till att man nu tycker att livet är så jävla fattigt. Typ "är det såhär livet ska vara så kan jag lika gärna skita i det". För personligen är man fett LESS på det. Men gör jag något för att ändra på det? Nej och det gör mig också frusterad för egentligen vill jag spy på såna som klagar men inte gör något åt sin situation men sen är man själv i samma sits. Ironiskt.

Jag tappade lite av fotfästet idag. Jag vet inte hur många av er som hann läsa inlägget imorse där jag slänger ut en känga till någon jag "känner". Men sedan ångrade jag mig, tog bort den texten och sedan ljög för den personen om att det handlade om någon annan. Varför har jag inte den blekaste aning om. Kanske är man schizo eller bara rädd för att göra någon ledsen. För vem vill göra det liksom?

Aja nu ska jag sluta innan det barkar ännu mer i detta osammanhängade inlägget.

Det värsta är nästan att jag vet att om någon skulle kommentera det här, om någon skulle ringa eller smsa mig efter det här inlägget så skulle jag inte svara. Fan, det är typiskt mig antar jag..



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0