TBT #3

Eftersom jag är i lite av ett "bad place" i mitt humör just nu så får denna throwbackthursday vara det också. I Svenska C på gymnasiet, vilket var under fjärde och sista året på gymnasiet så skulle vi hålla ett hyllningstal eller argumenterade tal och jag kommer ihåg att ALLA VAR SÅ JÄVLA GRYMMA?! Många var personliga, en del var jätteroliga, en del känsliga och ja... a-a-amazing helt enkelt. 
 
Här har ni därför mitt hyllningstal; 
 
 
 
 

"Vad gjorde ni när ni var elva år? Troligtvis gick ni väl på mellanstadiet då, arbetade med lite mer avancerad multiplikation än gångertabellen och blev allt bättre på att prata och förstå engelska. Kanske spelade ni fotboll på rasterna och var med kompisar efter middagen eller höll på med någon fritidssysselsättning. Förhoppningsvis hade ni heller inte alltför många bekymmer i er vardag, utan det mesta var istället ganska lugnt och harmoniskt.

När jag var elva år så tänkte jag att andra människor kan säga vad som helst om mig, men ingen ska någonsin kunna kalla mig tjock. När jag var elva år så bantade jag också medvetet för första gången. När jag var elva år så började jag också att simma, som gav mig möjligheten att leva ut med vad som senare skulle bli min anorexi.

Vad människor kanske inte vet om ätstörningar är att man kan vara väldigt självcentrerad och inte bry sig om folk i sin omgivning. Det är exakt vad jag var. Jag såg bara mig själv och brydde mig inte ett dugg om människorna omkring mig eller vilka jag faktiskt påverkade och sårade under min sjukdomstid. Varje gång jag satt vid bordet, tog min lilla portion för att sedan slänga bort hälften av det, så fick min familj sitta som vittnen och se på hur jag förstörde för mig själv.   

Därför vill jag passa på att hylla min mamma idag. Min mamma har varit stark nog att på ett diskret sätt hjälpt mig att komma ifrån alla de tankar man som anorektiker kämpar med. Jag vet att jag har hållit henne vaken om nätterna och säkert gett henne en klump i magen varje gång jag åt lite eller ingenting och att hon har orkat med detta under flera års tid är för mig väldigt beundransvärt.

Det är svårt att berätta eller ens komma ihåg speciella händelser och incidenter där hennes stöd har varit enormt. Jag tror det främst beror på att det är små saker under min tillfrisknad som hon har hjälpt mig med. Det faktum att hon mer eller mindre tvingades att lära sig vad som krävdes för att jag skulle äta kan inte ha varit det lättaste. Hon fick undvika att göra saker som att be mig om hjälp med att laga middag, duka eller stöka bort från bordet. Hon fick de andra i familjen att inte nämna ordet mättnad vid matbordet för hon visste att det skulle påminna mig om att jag inte fick äta mig mätt. Hon lät mig göra exakt vad jag ville så länge jag åt något. För henne var det okej om jag klagade över att maten var äcklig, att allt som hon hade lagat var fel och att det inte var vad jag ville ha. Alla mina påhopp mot henne har hon tagit emot, utan att bli arg eller sårad och jag känner en sådan tacksamhet för det.

Jag vill också passa på att hylla min mamma för att jag står här idag. Jag är nämligen övertygad om att hon har räddat livet på mig flera gånger. Vore det inte för henne så skulle jag för längesedan ha kastat in handduken men tack vare hennes eviga kämpande så har den dagen aldrig kommit. Min mamma har fått mig att inse att jag är den jag är och att jag har varit med om något som man inte ska behöva skämmas över. När jag har sett mig själv i spegeln och hatat precis allt som spegelbilden visat så har mamma funnits där. Hon har tröstat mig när jag behövde bli tröstad, hon har diskuterat med mig när jag ville diskutera och hon har väglett mig när jag varit vilsen. Hon har gjort allt som en mamma ska göra och lite därtill och därför är det här talet mitt sätt att tacka henne på.

Avslutningsvis vill jag passa på att uppmärksamma inte bara min mamma utan också de andra som finns vid min sida för att stötta mig när allt känns som jobbigast. Jag har haft turen att omges av fantastiska människor som accepterar mina problem och finns där när jag behöver dem. Så jag hoppas att ni också tar vara på dem som hjälper er i livet och att ni förstår hur ovärderliga de egentligen är.

Tack." 


Kommentarer
Postat av: Amanda

<3

Svar: <3
Mille

2013-02-07 @ 17:02:28
URL: http://amandawikberg.blogspot.se
Postat av: Soffe

Underbar är du, Mackis!

Svar: Du med Soffs!
Mille

2013-02-07 @ 22:44:12
URL: http://sofiahed.se
Postat av: Kakkiss

<3<3

Svar: <3<3
Mille

2013-02-08 @ 08:40:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0